Tänk att en dag som till en början kändes underbar, kan ändras så fort till 100 gånger mer helvete än vad man haft innan...
Nu sitter man här, ensam.. Ingen man kan träffa och prata med, ingen att drömma sig bort en stund med, och tänker på vad man kunnat gjort annorlunda. Vad man vill få ogjort, vad man vill ta tillbaka av det man sagt i "stridens hetta". Men det värsta är att jag för varje sekund som går, tänker på min son, hur det ska gå nu, vad som ska hända? Kommer jag att klara av det här? Jag saknar honom varje sekund jag inte är honom nära, jag saknar även henne och det vi haft, som vi kunde fått igen om vi båda spelade korten rätt.
Nu är det som det är, och dom säger att man får ta en dag i taget.. Själv tar jagen minut åt gången och uppskattar varje liten stund som är bra.

Kärlek är det bästa som finns.. När det är bra, medans det är det sämsta i världen när det går åt helvete..